patricianyberg

Nu var det en fullmatad helg igen, det började i fredags med Shiraz crazy-hat party, hon har indiska rötter men är född i England varför temat var rött, blått och vitt, inte precis mina favoritfärger, därtill skulle man bära en kul hatt, jag tillbringade timmar med att tillverka min möbelhatt. Och hade roligt varenda minut, bara älskar sådant pyssel. Givetvis blev hatten för liten men jag hade med den i alla fall men kom helt klart i skymundan inför de amerikanska damerna, här vet man hur en slipsten ska dras. Klar vinnare blev Michelle med sin te-hatt, hon hade byggt upp en hel servis med kolsyreis och allt som rök ur koppar och fat när hon gjorde sin entré, snacka om kreativitet.

Michells mästerverk

och här är mitt

och här är hela hattligan


På kvällen var det svensk fest hos Åkermarks med mycket bubbel, grillat och annat gott, karlarna försvann med båten och ryktet gör gällande att de havererade vid vår ölpump och gjorde sitt bästa för att tömma densamma, dock utan att lyckas.  Mycket trevligt och gott var det och rätt sent blev det också, tur vi inte hade så långt att köra hem.

I söndags hade grannarna party för sonen som fyllde 30 och mycket god mat där också. Mestadels var det Erics föräldrars vänner som fyllde platserna vid bordet och det är intressant att se hur detta lite äldre klientel faktiskt i de flesta fall har föräldrar som är födda i Europa och kommit hit. Fick höra om en hel del intressanta livsöden med föräldrar från Polen och Ryssland och fick dessutom en helt ny inblick i den amerikanska kyrkan. En av de första frågorna som kom upp var om vi hittat en kyrka att tillhöra ännu, men de verkar lite lugnade av att vi inte är katoliker, då är vi väl lite knäppa ändå och kan inte räknas som fullvärdiga medlemmar av det kristna livet. Kyrkorna är uppbyggda som små företag, en gång om året avger du löfte om hur mycket av din lön du avser att donera till nämnda företag och de bygger sedan upp sin budget kring detta löfte. De får inte gå med vinst, alltså måste det vara bra mycket roligare att jobba som präst i en rik församling än i en fattig. Jobbet omfattar 24 timmar om dygnet, prästerna förväntas vara där inte bara vid dop, konfirmation och vigsel utan också när någon medlem ska gå igenom en operation eller det uppstår någon kris i familjen., dvs full jour alltid.

Annars har det faktiskt varit för varmt för att vara ute, termometern har toppat 97 och det är varmt, även om man som svenskt har ständigt dåligt samvete för att sitta inne. På tal om att sitta inne såg jag på tv igår att en tonårs-kille hade våldtagit två tjejer, varav en också var tonåring, han fick 65 år i fängelse och blir alltså utsläppt någon gång innan han fyller 80, det kan man verkligen kalla ”hinter Schwedishe Gardinen” som vi säger i Tyskland.

Lite sen bild, Antonia tvåa från vänster.

Tommy hade sitt veckosamtal med Erling idag och fick då höra att snart skulle tv´s ”Grannfejden” sändas från Knislinge (viktiga saker de diskuterar på veckomötena…J) och kom då osökt att tänka på våra grannar här. De är en salig blandning och eftersom denna blogg handlar om vårt liv och leverne här är det ju inte mer än rätt att ni undfägnas med beskrivning av våra neighbors  också.

Hela området, Cory Lake, är alltså uppbyggt kring en konstgjord sjö, vägen runt om är precis 5 km vilket är en utmärkt måttstock om man joggar, vilket man ju inte gör. Från denna cirkel är det utbyggt 10 halvöar, varav vi bor på en, samtliga avslutas med en cirkel och vi bor precis i början på en sådan, så pass mycket att vi backar ut från tomten och ständigt gör en motsols körning, säkert inte tillåtet. Nåja, våra närmsta grannar har i alla fall blivit just de som bor i denna cirkel och här kommer några få ord om dem:

Jane, bodde i huset till vänster om oss och vi inhyser fortfarande ungefär hälften av hennes värdesaker i vårt garage. Jag har pratat med henne om att flytta dessa saker innan vi åker hem eftersom vi behöver få in bilen i garaget, men hon är väldigt snygg och trevlig och Tommy tycker inte att vi behöver skynda på henne. Hon och hennes ex investerade 325 tusen i huset för sju år sedan, de betalade av 150 tusen och sen fick hon nog av att han misshandlade henne varje dag, något hände, han försvann och hon stod med ett hus som hon inte amorterade på under två års tid. Hon fick lämna huset och bor nu tillfälligt hos grannarna mitt över, Brian och Kathleen, som själva har två pojkar, så nu är de med Janets pojke rena storfamiljen. Brian har en byggfirma och hade ett stort antal anställda då ljuset gick högt här, nu har han en anställd kvar, men de kämpar på, de fixade vårt kontorsgolv på no time och det blev väldigt bra. Huset till höger om Janes gamla är tomt, där bodde förut ett par där han var svart och Janes ex var en riktig rednek som hotade honom och skrek att han skulle döda honom så en natt stack de bara och lämnade huset.

Till höger om dem bor Debbie, hon är rätt ny här, ensamstående gympalärare med pontoonbåt och hund och ser man henne bakifrån kan man svära på att hon är 20, framifrån kan man faktiskt se att hon är de 53 som står på födelsebeviset.

Sen kommer Brian, piloten, han är fanatiskt intresserad av bilar och innehar inte mindre än fem stycken, fattar inte var han gör av dem, ibland står de rund rondellen och ibland hos de tomma grannhusen men för det mesta ser man bara benen av honom när han ligger och skruvar under någon av dem. Vår trädgårdsmästare sa utan någon förvarning upp sig så nu sköter Brians son om vår trädgård till den facila summan av 10 dollar i timmen och fint blir det. Brians fru, som jag aldrig kommer ihåg vad hon heter, är advokat och ser väldigt trevlig ut, har bara sett henne två gånger på åtta månader.

Därefter kommer ett hus som bebos av svarta, vi bjöd in dem på vårt housewarmingparty men de svarade inte och kom inte och dessutom så hälsar de inte. Hrrrmmmppffff. Huset har bebotts av två andra par och båda sitter i fängelse, båda för langning och trafiken var tydligen hög på Malakai Isle nattetid vid dessa tillfällen, allt från tillförlitliga grannkällor. En snabb nattlig flykt förelåg de fd invånarna på denna adress vilket efterföljdes av en snabb razzia från polisens sida som slog in dörrar och hade hjälmar och allt som hör till.

Sen kommer då Norman och Francine, våra underbara fransk/amerikanska grannar som verkligen har tagit oss under sina vingars skugga. På söndag är vi inbjudna till deras sons (som vi aldrig har träffat) trettioårsfest, de tycker verkligen att vi behöver lära känna lite nytt folk och framförallt träffa deras släktingar.

Efter deras hus bor Steve, han var lite avig i början men efter två månader började han hälsa och bara några månader senare kom han in med ett par liter jordgubbar som han köpt på jordgubbsmässan. Han har en son, Pischop, vars mamma dog vid hans födelse och dessutom har den stackars grabben någon bokstavskombination att släpa på. Nåja, Steve gifte om sig och fick en dotter, för ett halvår sedan drog mamman iväg med dottern och samtliga möbler varpå Steve skaffade sig en hund, Sam, som av ohejdad vana sliter sig lös och av någon konstig anledning rymmer till oss. Vi ser ofta Steve gå omkring på granntomterna tittandes i marken, fick sent omsider reda på att han letar efter bop, efter den förrymda Sam.

Jaha och så är vi då vid våra närmsta grannar som heter Lauri och någonting som jag inte kommer ihåg. Såg redan när vi flyttade in att hon var gravid och för några veckor sedan fick jag reda på att de fått barnet för några månader sedan, vi har fortfarande inte sett det. De har en trädgård som är om möjligt i sämre skick än vår men å andra sidan har de en grön pool så det kanske jämnar ut sig.

Det var lite vardagsrapportering från Nybergs residens, annars går livet sin vanliga lilla gång. Idag var vi hos Åkermarks och planerade Ida och Alicias födelsedagsfest som ska gå av stapeln om två veckor. De fyller år med en veckas mellanrum så vi har hyrt clublokalen på området. Det tog oss bar ett glas vitt vin att komma fram till huvudpunkterna, inbjudan, pizza och svenska flaggor, så lätt livet är over here!

Det är bara att erkänna, jag är fullständigt kulturellt obildbar! I helgen var det kulmen på Antonias balett-säsong, jaaaa Jenny, det var precis lika tråkigt som när vi för fyra år sedan körde in till Halmstad varenda jäkla tisdag och bara ungarna avskydde det mer än vi gjorde. 

Men här ville Antonia absolut gå på balett igen så vi skrev in henne i skolan, betalade första och sista månadsavgiften, smart drag, mycket svårare att hoppa av då och någon billig historia är det inte heller. Sen var det förstås balett-dräkt, skor, hårnät, hårpåse och Gud vet vad och just där och då när allt var inköpt och betalt, kom hon på att det inte var kul.

Varenda måndag har varit ett tjat, ett tanna-gnisslande och ett elände innan vi äntligen kommit iväg men på slutet gick det lite lättare, de skulle ju träna inför uppvisningen. I USA görs ingenting halvdant, här var det stor scen, generalrepetitioner till halv tio på kvällarna och hyrda dräkter. Biljetterna såldes för 22 dollar stycket och den stora salen var utsåld, både fredag och lördag kväll. Tryckta program med namn på alla deltagarna och paus i mitten på föreställningen.

Vilken tur, för då smet vi nämligen iväg, efter att Antonia medverkat i sitt nummer som varade exakt 2,30 minuter. Och ursäkta mig, men balett är skittråkigt! Hopplala, steg hit, steg dit, gå på tå, vifta med benen, le och för att inte tala om vilket helsike det var att sätta upp ett hår som är klippt i kort page i en knut där inga hårstrån får falla utanför. Det gick en burk gele, 25 hårklämmor och minst en burk med spray för att fixa till detta fenomen.

Men jag kan förstå att vilken liten tjej som helst vill dansa balett, det måste ligga närmst efter att vara prinsessa, superkvinnligt med håruppsättning, tyll och graciöst, tror jag drömde om det själv en gång i tiden. Och se var det slutade, mina gymnastiska förbehåll tilldrar sig i ett clubhus, där jag iklädd svart linne och pösiga byxor, osminkad och med håret i en rufsig tofs, utövar kickboxning medelst salsa, ständigt flåsande, ansiktsfärg som skulle få en mogen tomat att bli avundsjuk och svettades från tånaglarna och uppåt. Superkvinnligt, not!

Idag toppade termometern 95 grader fahrenheit vilket är ungefär 34-35 grader i svenska termer och då var klockan ändå passerad noon och framemot femtiden på eftermiddagen. Just då inträffade Antonias tennislektion men hon spelade en timme i gassande solsken utan att klaga och vann dessutom i sin grupp. Vi har en fighter här!

En av våra favoriträtter är grillade revben, inte de där färdigmarinerade, vacumförpackade, tunna slanorna man kan köpa, det ska vara feta revben direkt utskurna från grisen med massor av kött som man låter koka ett par timmar för att sedan marinera och grilla dem. Idag insåg jag dock värdet av en ugn, det var faktiskt för varmt för att grilla, även när det var middagsdags var det över 30 grader och jag insåg snabbt att min man inte hade en tanke på att ställa sig framför en varm gasbädd för att griljera revbenen så det fick bli ugnen, nästan så man skäms när man tänker på alla de 15-gradiga kvällar man skickat ut honom att grilla i Sverige, då var det ju FINT väder.

Tror jag berättat det innan men barnen får betyg fyra gånger om året här och mellan dessa nio veckor får de en students report som ger en fingervink om vilket betyg de har så här långt och vad de kan göra för att bättra på/ligga i som fanken för att behålla betygen. Igår kom Alicia hem mitt sin rapport och hon hade raka A, dvs motsvarigheten till gamla, hederliga svenska femmor, i alla ämnen. STOLT mor, det ska ni veta, dessutom läser hon den svåra kursen i vissa ämnen, motsvarighet till särskild mot allmän i gamla termer igen, det är verkligen strongt gjort med ett nytt språk och allt.

Idag skaffade vi ett bibliotekskort på vårt närliggande bibliotek, som verkligen är nytt och fräscht. Det funkar ungefär som i Sverige, man får låna böcker i tre veckor och filmer i en vecka och får dessutom tillgång till ett enormt e-bibliotek där man kostnadsfritt kan ladda ner e-böcker och tom bränna ner dem på cd-skivor. Där finns en stor låda där man kan donera böcker, en del av dem hamnar i lånehyllorna och en del i ett speciellt rum där de säljs ut (billigt, 1-2 dollar, stycket) till förmån för en fond som gör ett eller annat gott. Börjar känna oss riktigt amerikanska!

För övrigt har vi det väldigt trevligt hemma nu med inte mindre än fyra tjejer som ska slåss om toaletterna mot ensamma Tommy. Carina och Fredrik har åkt på en weekend till Rom och Ida är till båda tjejernas stora glädje inkvarterad hos oss. De uppför sig exemplariskt, hörde något om att ”blir det här bra får vi nog sova över hos varandra under skoldagar i fortsättningen också”, beräknande små typerJ. Tommy däremot var på väg att flytta över till Tobbes Casa, där är nämligen grabbarna Åkermark inkvarterade och Åsa är i Spanien så huset på Cachet Isle är för tillfället ett helt genuint maskulint tillhåll.

Måste bara berätta om vår granne George också, han kommer från Spanien och har en engelska som påminner om Manuels i Pang i bygget eller möjligtvis Julio Iglesias på sitt bästa. Han arbetar som läkare och föreläser för nuvarande på universitetet om hur man reparerar ansiktsskador efter olyckor och hans stora hund lyssnar till det klingande namnet Jonny Cash. Han är dessutom en hängiven fiskare och har ingått kompanjonskap med en annan av grannarna som innehar en båt som han harvar runt i på sjön. Häromdagen var de ute på en tur igen, kvällsfiske, ska visst vara väldigt mysigt, när spöet drogs mot botten och George började veva för allt han var värd. Så småningom kom fångsten upp till ytan, det var en alligator, bara 3-4 foot lång, men tillräckligt stor för att han skulle kapa linan illa kvickt och se sitt dyra drag fara all världens väg med en väldig fart. Själv skulle jag nog kollat först om den hade några sådana där snygga alligatorskor på sig……

Igår var vi för första gången hembjudna till ett genuint amerikanskt hem, med middag och allt, innan har det bara varit party och fest och gående bord, men nu var det stil med vinglas och hela köret. Ja, halvvägs i alla fall, för värdparet visade sig vara nykterister och tillika vegetarianer, dessutom var tre av familjemedlemmarna glutenallergiker och rätt kännbara för mjölk….Men vi fick mycket god mat och en stor box med oss hem.

Mary har jag lärt känna genom zumban, familjen bor i Arbor Greene, vilket är ungefär fem minuter härifrån. Första gången jag såg henne blev jag imponerad av hennes ständiga leende, även när zumban var som jobbigast och hon tog ut sig till max och HOPPADE alla steg där vi andra bara klev, och hon är fortfarande likadan. Ständigt leende, hur jobbigt det än är och dessutom ett leende som inte bara visar sig på läpparna utan dessutom sprider sig till ögonen som bara strålar, måste vara genuint amerikanskt.

Deras hem var typiskt anti-amerikanskt, inga svulstiga möbler, utan en röd, snygg soffa i läder från Scandesign mitt i rummet och en hel de stilrena asiatiska inslag. Dessa härstammar säkert från de fem år de tillbringade i Japan, men inget imponerade mer än deras trädgård. Där odlas alla möjliga kryddor, många används som medicin, pumpor, rotfrukter, gurkor, bär och apelsinträd, helt otroligt. När vi pratade om skolmaten kunde jag riktigt se hur håren ställde sig på Marys armar och hon deklarerade att i princip var det bättre att ge ungarna kattmat på burk, innehåller säkert mer näring. Jag rodnade och improviserade, inte alltid jag orkar fixa och planera lunch till barnen, faktiskt får de äta skräpmaten i skolan minst en gång i veckan, men kloka som de är (ärftligt?) brukar de ta salladen som finns som alternativ till pizza och chicken nuggets.

Nåja, kul erfarenhet och familjen MacKley kommer till Sverige i slutet av Augusti och ska bo hos oss tre dagar så vill ni träffa en tvättäkta superpositiv amerikanska har ni chansen då. De gillar dessutom vandring och naturstudier så hallå, vi behöver all hjälp vi kan få, syrran, ta på crocsen och vandra dem runt på Bjärehalvön….

Idag var det Mothers day här i Amerikat och mina rara töser uppvaktade mig med hemmagjorda kort och presenter, gulle dem! Min rara man spädde på med att bjuda på middag på min nyss utnämnda favoritrestaurang Stonewood, där man kan få en tonfisk så perfekt stekt att den smälter på tungan likt ett gravat vildsvin försmäktande på en bautasten i Galliska vildmarkerna.

Helgen kunde bara bli mer perfekt genom den båttur som Fam Åkermark lurade med oss på igår, (jättesvårflörtade är vi) och att Antonia blev utlånad till Fam Nordberg i Fredags samtidigt som Alicia bebodde sitt ständiga läger på Barbados Isle och vi hade en mysig fredagskväll för oss själva, ja vad kan jag mer säga, Livet är Underbart!

I tisdags åkte familjen Bjarnesson hem, de hade sen avfärd så vi lurade iväg dem på en paddeltur

 
Terence tyckte de borde fått samma ersättning som blodgivarna får, en hel del moskitos var det visst i luften.

Alexandra kunde meddela att hon aldrig i livet tänkte paddla fler gånger, detta efter att en illgrön spindel landat på hennes axel, varmed hon flög upp och med en hårsmån undgick att välta kanonen.

Nej, ingen risk....

Speciellt inte som den här lilla sötnosen låg bredvid.

Härligt med vårlov, vi firade familjen Bjarnessons avfärd med att ta oss några dagar ledigt, planen var att åka till Amerikas äldsta stad, St Augustine, tre timmars bilväg härifrån och sedan stanna till och kolla på uppskjutningen av rymdraketen. Första delen av planen gick bra, satt och läste i guideboken samtidigt som vi tog oss framåt och tvingade av bilen halvvägs för att köra inom en nationalpark och se på en källa. Fantastiskt vatten med stora svärdsfiskar som simmade omkring, vattnet höll konstant 20 grader, vilket dock inte hindrade ett stort antal från att bada. Vi gjorde ett stopp till för att bada med delfiner, men där var fullbokat så det får väl bli någon annan gång.

Källvatten

Det var inga små fiskar i vattnet precis.

Om man inte ville bo på motell eller Holiday Inn fanns bara Casa Monica kvar att välja på, ett fantastiskt bygge och man kände sig verkligen bortskämd när man inte ens behövde öppna dörrarna själv. Poolen var rätt liten men solsängarna var med riktiga madrasser och fina färger också, svart och vitt…J. På torsdagen blev det sightseeing, fina gamla hus och byggnader, men som europé är man ju rätt luttrad, alla amerikanare däremot tycker ju att allt över 100 år är supergammalt och imponerande. Kvällen avslutade vi ute på en restaurang på piren där man kunde mata fiskarna genom små luckor under fönsterna. Jag blev glatt överraskad över att hitta ostron på menyn och beställde genast denna delikatess, Tommy skakade på huvudet, fast jag har faktiskt bara blivit dålig en gång av denna föda, ja och så plus den här gången då.

Vi vann ett presentkort på förra årets luciabasar, som var en tur på piratskepp i just St Augustine.

Rätt häftiga gamla hus

Seightseeing

är inte så kul tyckte vissa

medan Alicia härdar ut det mesta bara hon får ha sin kamera med sig.

Kul stad, det fanns något för alla smaker:-)

Antonia solar

Alicia föredrog bubbelpoolen

Fredagens tur på piratskepp fick hastigt ställas in, men då jag inte ville lura familjen på uppskjutningen satte vi oss i bilen och for söderut. Efter en timmes bildfärd hade jag lyckats befria mig från samtliga ostron och allt annat jag också stoppat i mig under ett antal dagar, kändes det som och att snuva familjen på en rakettitt kändes som något fullt naturligt, faktiskt helt nödvändigt. Vi ringde Mia, de hade startat klockan fem på morgonen för att få bra platser, tyvärr kunde hon meddela att uppskjutet blivit just uppskjutit. Någon tekniskt detalj, fattar inte att de inte kan se sådant innan, det fattade nog inte någon av den halva miljon människor som befann sig på plats heller. Nu pratar de om måndag, vi får väl se.

Vi tog i alla fall in på första bästa motell för den fasionabla summan av 85 dollar fick vi ett fyrbäddsrum inklusive frukost, det var nästan på öret en tredjedel av vad rummet på Casa Monica kostade och poolen här var faktiskt tre gånger så stor. På kvällen körde vi ut för att leta upp något matställe, hittade inget sådant men däremot inte mindre än sju kyrkor, antar att Deltonaborna hellre intar andlig spis än lekamlig. Styrde kosan mot motellet igen och den restaurang som fanns i byggnaden, vilken visade sig kunna servera en fantastisk husets lasagne och även hade livemusik som underhållning. Baren var tätt frekventerad, kvällens inneplagg var storblommig hawaii-skjorta, med eller utan tillhörande solglasögon.

Och så har vi förstås firat Valborg, eldningsförbud så någon brasa blev det inte och inte den traditionella nässelsoppan heller, även om jag försökte mig på en tam variant med spenat i alla fall. Mia och Olof kom över och vi lyssnade på ”Sköna Maj” och käkade ostbågar och kände oss väldigt blå-gula. Fast jag måste erkänna att jag saknade bålet på stranden i Mellby, de svenska ränderna går aldrig ur….

Ostbågar, fläderblomsdrink, gravad lax, gubbröra och spenatsoppa, helsvenskt.

Det går i ett, förstår inte var tiden tar vägen, nu har vi klarat av en svensk påsk också. Terence med familj har varit här en och en halv vecka och ska snart börja sitt återtåg mot den svenska vårvärmen, men de har varit rätt energiska och klarat av Seaworld och Universal studios och Adventure Island och shopping och stranden och kolla på stora bilar som de eventuellt ska ta med hem….. och ändå hann brodern med att göra äkta köttbullar till påskbuffén, annars hade det blivit färdigköpta, det kan jag bara tala om. På påskafton dök familjen Swanson upp som en glad överraskning och fick därmed nöjet att avsmaka det svenskaste av svenskt på påskbordet, min hemmagjorda snaps med rosmarin och citron. Ja, jag vet Andy, jag har silat och sparat det som blev över, vi tar den till jul.

Vi har tittat på båt också, jag tycker de där pontoonbåtarna är så häftiga, finns minst tre soffor på dem samt tak, kan precis se hur vi glider fram på sjön, sittandes och drickandes champagne och ätandes jordgubbar, men tyvärr har jag blivit nerröstad av resten av familjen. Tror dessutom Tommy mutat Fredrik med obegränsade mängder öl från pumpen för Herr Åkermark kunde idag inte nog lovorda sin fantastiska båt och allt nöje man har utav denna, vill minnas att han för bara två månader sedan övervägde att låta den göra sällskap med trädgårdsmöblerna, som ligger två meter under vattenytan sedan de råkat stå ute på bryggan i blåsväder. Tjejerna vill förstås ha något som går fort, så de kan åka ring efter båten och hoppa i på det djupa. Hmmm, vi får väl se hur det slutar.

När vi flyttade hit hade vi en besiktningsman som skrev upp alla fel och som vi sedan tog hit en handyman för att åtgärda, vi hade dock inte tid till att fixa screenen (nätet som ramar in hela uteplatsen) och nu hade stormen för några veckor sedan lyckats riva upp ett hål till, bara sju meter upp förstås. Det halv slummiga område vi passerar när vi tar bakvägen in till Cory Lake erbjuder en skylt med screen repair och ett telefon nummer, så Tommy ringde sist vi for där förbi. Igår dök det upp tre pers med en jättelång stege och på 45 minuter hade de fixat båda rutorna i screenen. Trevlig överraskning när vi skulle betala, kalaset gick på 40 dollar och då ingick materialet. Inte direkt svenska hantverkspriser. Vi la in trägolv på kontoret för några månader sedan, tre man där också och vet inte hur många timmar de la ner, men de städade efter sig när de gick och den gången slutade notan på 175 dollar. Här skulle det varit två fina bilder på kontoret före och efter, men de har försvunnit i den allmäna påskyran, här kommer istället några påskbilder med en önskan om att ni alla haft en GLAD PÅSK hemma!


Här avnjuter vi Terences chili con carne och nej, Dennis ska inte slå Alicia, han ska bara göra kaninöron på henne.



Påskaftons dessert, glassbomb med mycket bär och frukt.


Ägg och sill från Ikea gjorde påskbordet i alla fall halvsvenskt och faktiskt hade jag gravat laxen helt själv.

Sitter i väntans tider, brorsans flyg är försenat men all inspiration är som bortblåst. Tommy och jag tog en runda till Ikea igår och hittade bland annat en matta till matsalen, så jag tänkte visa lite nya bilder istället.

Matsalen blev som ny och ljudet dämpades också. Synd att vi bara sitter ute numera....

Var lite övermöblerat med skool-stolarna så de ställde vi upp i sovrummet, enda stället  som vi har plats över på.

Gästhuset är redo att ta emot Dessan och Terence, tonåringarna får sova på madrasser i gamerummet.

Ostyrigt hår, någon?

De här små rackarna är fullt aktiva nu och återfinns överallt. För ett tag sedan hade vi en kille här som satte sig i stolen för att snabbt flyga upp igen "det känns som om jag har en orm i byxorna". Tre gånger for han upp, men ingen orm inte. Däremot reste han sig en timme senare och då trillade det ner en död ödla genom byxbenet.... Hellre han än jag....

Tommy hade väskan full när han kom hem från Sverige, present från farmor och godis och cd från Fam Persson, gulligt va?

Shoppingdag med Carina, njöt av sallad och ett glas vin till lunch (det var faktiskt fredag)

Stackars Alicia, här var det inte mycket med henne, dagen efter operationen. Fast inte en tår hon fällde, det gjorde däremot jag när de skulle skära i mitt stackars barn.

Någon som har druckit RÖKK? Produceras i Sverige enligt flaskan....

De här var jag bara tvungen att köpa, de var bara så mycket jag. Givetvis är det alldeles för varmt för att ha några inneskor på sig.

Den här veckan är det FCAT test för alla elever i hela USA, typ nationella prov i alla ämnen och förberedelserna började för flera månader sedan med möten och tester. De hade det första i uppsatsskrivning för någon månad sedan, nu har det varit två dagars läsning och så två dagars matte och Alicia har Science också. Det är STORT här kan jag säga, lite grann som älgjakten, USA stannar liksom av, inga ungar kommer till tennislektionerna och de får inte ens läxor, vilket måste betecknas som ett mirakel, annars får de ju läxor banne mig även över jullovet, som i och för sig är så kort så det är närmast obefintligt.

Veckans prov började med telefonsamtal från båda skolorna i förra veckan, där vi föräldrar ombads övertala våra barn att prestera det allra yttersta. Det följdes upp med brev från klassföräldrar där vi ska skicka med ett brev som vårt barn kan öppna innan proven börjar, där vi talar om hur bra och underbara de är. Bara sanningen alltså. Sen vill lärarna gärna ha donationer i form av godis, så de kan belöna barnen före, under och efter proven, såg att Antonia hade fått en liten påse smarties med lappen ”Ger dig energi så du kan göra ditt bästa på FCAT”.

Eftersom de har samma schema varje dag och proven är på morgonen ställs inga lektioner in, utan de bara kortas ner, idag hade Alicia två matte-tester på 70 minuter vardera varför dagens övriga lektioner bara blev på 15 minuter var, känns ju klokt ju, i bästa fall hinner de väl sätta sig ner innan det är dags att packa ihop och gå till nästa lektion.

Funderade mycket över uppståndelsen kring FCAT, visserligen sägs det att klarar man dem inte blir man inte uppflyttad till nästa klass, men konstig nog har ingen hört talas om någon som inte blivit uppflyttad av just den anledningen. Däremot är det ord och inga visor när det gäller vidaregång, är du inte mogen/klarar av kraven, blir du kvar ett år till i samma klass, vilket för min del känns helt rätt. Men anledningen till ståhejet inför FCAT är nog att det ligger till grund för den bedömning som sätts på skolan i helhet, för att räknas som en ”A”rated school måste eleverna ha i snitt 90 procent rätt och det kan ju vara rätt tufft. Graderingen du får ligger till grund för vilket bidrag staten ger skolan och vilka löner lärarna får vilket gör att kvalificerade lärare söker sig till A-skolor. Kan ju säga att en av anledningarna till att vi valde det här området är att båda skolorna är A-klassade.

Annars har det varit en lugn vecka, vi hade möte i vår nystartade tjejklubb i fredags, först hos Michelle som hade hyrt in en karikatyrtecknare som snabbt avporträtterade hela skaran av 20 förväntansfulla fruntimmer och sedan gick vi vidare till grannen Kerri för mer mat och dryck. Amerikanerna är lite lustiga så, här startar vi upp en tjejklubb med ett möte i månaden och nu kom Shiraz på att hon kunde hålla det i Maj, men en zumba-träff för par…. Hallå, TJEJCLUB säger det dig något….?

 Imorgon kommer broder Terence med familj, alltså är det slut på lugnet i två veckor framöver, men vet ni vad, om två månader är vi hemma i Sverige igen, hur fort kan det tiden gå egentligen?

Jag har alltid undrat över vad detta uttryck egentligen betyder, särskilt efter att Antonia skulle fram, det var inte panik så det blev ryggbedövning, men när jag begärde att få bli bedövad upp till ögonbrynen smålog narkosläkaren lite underfundigt och tyckte att jag nog var sällsynt korkad då en sådan nersövning hade varit lika med en nersövning på evig tid.

Nu vet jag dock vad det är, har befunnit mig i detta tillstånd en stor del av dagen, eller i alla fall drogad upp till ett ögonbryn, har nämligen varit hos tandläkaren idag. Har troget besökt min tandläkare i Mellbystrand en gång om året, första gången vid byte från folktandvården till denna privata tandläkare tog han en röntgen och kunde meddela att visdomständerna växte snett och att det nog vore en bra ide att dra ut dem innan jag fick problem av dem. Kul med idéer tyckte jag, men visdomständerna stannar tills de blir ett problem, inga förebyggande åtgärder här inte. För ett och ett halvt år sen ville han dra ut en igen, nu var det hål i den, men jag tyckte gott att vi kunde vänta tills det blivit större och drog samma vals i år igen. Nu hade det minsann blivit stort nog och den senast månaden har jag bara kunnat tugga på höger sida och en del kvällar har inte varit så roliga heller.

Har länge haft uppskrivit i almanackan ”boka tid tandläkaren” men det har bara inte blivit av, tills Carina skulle in och boka tid till hela familjen och lurade med mig också och idag var det alltså dags. Längst tid tog det att fylla i alla papper, krävdes underskrift på inte mindre än nio ställen, men så har jag också försäkrat att jag inte ska stämma dem för eventuellt håravfall, återkommande fräknar och nageltrång. Om jag hade trott att en amerikansk tandläkare skulle ge sig till att laga eländet dog dessa visioner snabbt ut, efter röntgen förklarade han utan omsvep att tanden måste bort, ville jag sövas kunde han skicka mig till sjukhuset, annars gjorde de en massa sådan här utdragningar varje dag. Lät ju förtroendegivande. Först var det bedövningsmedel som penslades på mot bedövningssprutan, när det var dags för dessa kändes de inte alls och när han lagt den sista (jag blundade) reste han sig upp och sa ”Jaha, då var det klart då”. Helt otroligt, när jag trodde han fibblade med en spruta drog han ut tanden, inget knakande, inget bändande och inget blod som forsade fram, tror all eventuell tandläkarskräck försvann samtidigt med tanden. Däremot växte bedövning den närmsta timmen, tungan var som en ostyrig bäversvans i munnen och jag kunde knappt blinka med vänsterögat, för att inte tala om att prata, lät som ett fyllo efter två flaskor whiskey. Men nu är det gjort!

Dagens språkmiss stod undertecknad för, familjen var ute och spelade bocchia, ett spel vi lånat av grannen, som passade på att komma över och se hur det gick. Hennes hund passade på att lägga dagens inneboende resultat av förbrända födoämnen på vår gräsmatta, men vi lyckades spelade runt detta berg. Vi avslutade spelet och hon gick vidare med Riley och erbjöd sig komma in och hämta det sen. Nej, nej, svarade jag, det behöver du inte, vi kommer över med det. Senare påpekade Tommy att det inte var spelet hon skulle hämta, det var bajset…. 

Idag dundrade det in en man med en stor, gul gräsklippare som for rundor över gräsmattan som en galen irländare med rabies. Kikade som hastigast ut genom mitt nerdragna fönster, har alltid persiennerna nere så det inte ska bli så varmt inne, idag behövdes det faktiskt inte för det har varit mulet efter gårdagens regn och åskväder. Kunde konstatera att vår engelske trädgårdsmästare skickat någon ny kille, har aldrig sett honom förut och efter bara en kvart eller så upphörde oväsenet, vilket i mina öron lät misstänkt lite tidsmässigt, varför jag smög mig ut för att inspektera arbetet.

Var det inte det jag trodde, helt ojämnt klippt, långa tussar av gräs och frövippor som stod upp överallt! Inte hade han kantskurit heller och ogräset verkade ha fått ny näring av regnvädret, det spred glatt ut sig i rabatterna. Tänkte surt på de 85 dollar vi betalt alla vintermånaderna medan han bara behövt komma hit och titta på gräsmattan varannan vecka, och NU, när det verkligen behövs gör han ett skitjobb. Stod med telefonen redo i handen, hormonerna på topp och svalde ner fradgan när jag bestämde mig för att kolla framsidan också, vill ju ha så mycket underlag att klaga på som möjligt, nu när jag skulle ringa och gnälla. Öppnade dörren och ner damp ett kuvert från Massey. Massey är företaget vi precis lejt för att hålla koll på ohyra i trädgården, det är lag på att man måste ha en sådan ”pest control”, kan tänka mig att det är nödvändigt då tomtgränserna går vägg i vägg och grannens obesprutade trädgård skulle omedelbart rendera i att löss, baggar, flugor och ormar med stor hastighet även spred sig till din trädgård vilket ju inte är så kul. För övrigt är det tydligen högsäsong på orm nu, Tobbe hade slagit ihjäl fyra stycken för någon vecka sedan, med golfklubban, ja, ja all träning är väl bra antar jag. Brevet innehöll i alla fall information om att de just varit här och besiktigat/besprutat gräsmattan och direktiv om att vi måste vattna på morgonen…. Tur man är en lugn och sansad person som upptäckte detta innan jag ringde trädgårdskillen.

Mitt stackars ”Land” fick rejält stryk av regnet igår, alla krukor översvämmade och basilikan och gräslöken är dränkt och kommer nog aldrig att få uppleva uppståndelsen, hmmm, vet att Publix säljer utmärkta kryddor, vad trodde jag, att jag för en gångs skull skulle lyckas få något grönt att växa mer än 4 centimeter?

Växer gör dock räkningshögen från Alicias operation, nu är vi uppe i ca 25 000. Dollar! Det kommer räkningar från labbet, från provtagningen, från röntgen, från akutvårdsavdelningen och från övernattningsrummet, var inget billigt hotell det kan jag tala om. Fast hon mår helt bra nu och det är ju huvudsaken. Helt bra mår däremot inte Åsa och Tobbes 18-åriga Mackan, han fick ont i magen i fredags och opererade bort blindtarmen i lördags…. Jag bara undrar hur stora oddsen är, att på ett område med 800 hus bor tre svenska familjer och inom en månad får två av barnen i dessa bekräftat och bortopererat en inflammerad blindtarm? Bra för Carina och Fredrik i alla fall, när ett av barnen klagar över magont är det bara att köra in det till sjukhuset, slänga upp det på operationsbordet och ta blindtarmen direkt, måste ju vara skyhöga odds, eller…?

Jag har ett trädgårdsland, eller i alla fall så har jag krukor som jag odlar lite örter i. Svärmor skrattade gott när jag berättade om detta och genmälde, ”och vem ska ta hand om det då?”. Jag vet, jag är helt oduglig när det gäller grönska, men det är så kul att så och förvänta sig att något ska komma upp, eller i alla fall så är det kul att köpa lite fina krukor på Ikea att slänga ner fröna i. Givetvis har hon helt rätt och efter 15 års vana av mina odlingsvanor där landen läggs i träda efter sisådär åtta veckor, vet hon vad hon pratar om. Efter en vecka hänger allt, fröna ser allmänt intorkade ut och tomatplantan rasade ihop i morse. Mange, vad ska man göra? Måste finnas något universalknep när man åminner sig det Rosdahlska tomatmenageriet som frodigt bredde ut sig över halva Hässleholm. Har något svagt minne av att man ska nypa av tjyvskott, vad är det? Borde kanske läst på lite innan jag köpte plantorna.

Kolla, det växer faktiskt.... 

Vi hade över våra grannar Francine och Norman på middag igår kväll, vilkas historieberättande alltid ger ett frö till eftertanke. Visade sig att deras 35-åriga äktenskap började med en blind date som slutade med ett skenäktenskap eftersom hon behövde medborgarskap. Detta visste ingen om så när de kom underfund med att det verkligen skulle bli de två fick de förlova om sig och gifta om sig som om det var första gången, med hela släkten i kyrkan, helt ovetandes om bedrägeriet. Kom osökt att tänka på den där filmen med ungefär samma tema men med olyckligt slut, där han kom från Frankrike, och har stor näsa, och hon från USA, jamen det kändes ju som en naturlig konklusion, men filmen, och verkligheten också för den delen, var rätt bra.

Imorgon åker Tommy till Sverige så vi ”firade” detta genom att åka ut och äta lunch ute, igen. Provade Olive Garden den här gången, en italiensk restaurang som serverade en underbar sallad med tillhörande garlicsticks som förrätt och sedan dummade jag mig ju genom att välja ett fettsnålt alternativ till pasta varmed jag lika gärna kunde käkat spagetti med tomatsås hemma. Tommys lasagne var däremot helt ok, men den hade långt till att uppnå Brios kvalitet. Ja, det var ju sista kvällen hemma på ett tag så Tommy fick bestämma middagen, tack för den du, kalkon! Hittade en minikalkon på Walmart, gillar inte att handla där annars, man kan inte ha med sina egna påsar, ingen bär ut varorna till bilen och kvaliteten på maten är sådär. MEN de har färsk kalkon…. Hittade en liten en på bara tre kilo så ikväll blev det amerikansk thanksgiving med fågel, mos och stuffing, samt lite svensk lingonsylt, vilket är oundvikligt, än är man ju inte helt amerikaniserad.

Åhhh, måste ta tillvar sista timmarna av sol på en vecka.

Det måste ge pluspoäng i himlen att som god hustru tillaga kalkon i ugnen när det är 28 grader varmt ute.

Oj, bilder som Gud glömde, Birgitta testar Oscars kajak.

Den här skulle också varit glömt, jag försöker ta mig i en kajak, tog inte mer än 30 minuter.

Igår hade vi tacos till middag, igen! Fruktansvärt tråkigt och brist på fantasi men tacksamt att för en gångs skull laga mat utan att ungarna skriker ”Ska vi ha DET nu igen, jag HATAR det, det vet du ju!” När vi ska ha tacos är det bara Tommy som skriker och det kan jag stå ut med. För fösta gången sedan vi kom hit hade jag lyckats köpa en avacado som faktiskt var övermogen, trodde knappt det kunde inträffa, de har alltid varit perfekt mogna, till skillnad från hemma där man måste planera en eventuell användning och inköp av sagda frukt minst en vecka innan för att den ska vara i ätbart skick. Om man nu inte ska köpa Icas ätklara avacado och betala ungefär 20 spänn stycket för dem, ocker! Hittade dock långt in i kylen en burk med färdig avacado, inhandlat för ett eller annat ändamål så det löste sig ju. Fast vid närmare avsmakning smakade den absolut ingenting. Kollade innehållsförteckningen och det började med skummjölk och om reglerna är likadana här som hemma ska denna förteckning börja med den produkt som återfinns mest av i varan. Sen fortsatte det med diverse konstiga ämnen och någonstans i mitten återfann man texten ”mindre än 2% avacado”. Den hemlige kocken skulle få ett styvt jobb i detta land.

Jag har kommit på en annan sak på de amerikanska innehållsförteckningarna som är lite märklig, det är definitionen av fettinnehållet. Allt skrivs med stora bokstäver, t ex på yoggi: ”99% fettlös” och allt utan fett innehåller istället enorma mängder socker, logiskt nog. Dessutom anges procentmängden per portion samt i sammanhang med dagsbehov osv, inte i procent av hela förpackningen, så den grädde jag har i maten innehåller bara 2,5% fett, men eftersom detta är räknat som att man bara ska använda 1 tesked i kaffet innehåller den i verkligheten typ 30% efter diverse omräkningar.

Maken och jag var ute och käkade lunch idag och eftersom bikinisäsongen närmar sig med stormsteg i Sverige och den redan är här, jag är seeeent ute, bestämde jag mig för ett light alternativ. Jag lovar, det stod under light menyn, spenatpaj i filodeg med grekisk sallad. Filodegen var verkligen spröd och fin och spenat fanns det rikligt av, men för att hotta upp den lite hade man lagt till rejält med ost, som ju är lätt och fin mat. Ett berg av sallad som kröntes av rinnande olivolja och fårost, därunder tronade en rejäl skopa potatissallad, en någon mysko kombination kan tyckas. Naturligtvis en stor läsk därtill, fast man kan ju faktiskt välja light eller vatten. Inte underligt att detta är mjukisbrallornas paradis.

Så har alltså Peter och Birgitta också lämnat oss och i deras spår försvann även allt storfamiljsinköp varför jag efter dagens besök på Publix insåg att jag hade inte mindre än fyra liter yoggi i kylen. Tråkigt och tomt blev det men barnens slut på termin tre med efterföljande ledighet renderade att vi idag tog en sväng ut till Adventure Island. Detta badparadis har jag säkert beskrivit tidigare, en riktig amerikansk dröm med rutchbanor i rosa, lila och blått och en anordning med ett stup där man ska fara nerför i närmast nittiogradig vinkel vilket fick Antonia och mig att ofelbart traska tillbaka alla 108 trappstegen ner, under det att alla köande självbelåtet log. Jo, jo, vänta ni bara tills ni är på toppen……

Eftersom min man är arbetsnarkoman och Carinas Fredrik lider av samma åkomma tog vi två barnen, plus  Åsas Oscar med oss, såg ut som en tvivelaktig familjen Taikon när vi vällde ut från Dodgen, fullpackade som engelska turister på Disneyworld. Medan barn och ungdomar sprang omkring och provade diverse åktyg, låg den vuxna versionen och solade och diskuterade väldena i livet och kom fram till att vi har det ganska bra. Det är 28 grader varmt i mars månad, solbrännan börjar likna något som tillkommer en svensk vid normalt väder redan i augusti och avkomman är stor nog att springa omkring utan ständig passning, gott liv, med andra ord.

I lördags var det fest igen, St Patricks day måste ju givetvis firas, även om vi inte vet vad det är för något. En av mina nyfunna amerikanska väninnor är dock gift med en Irländare, Les, så de hade ordnat partaj med irländsk frågesport, namnlappar med 0’ och någon giftig sprit som de försökte lura i så många som möjligt. Mycket trevligt i alla fall, och mycket amerikanskt med en början efter klockan åtta på kvällen och en hemkomst likt Askungen vid tolvsnåret.

Söndagen var fantastisk även den, trots gröna drinkar, Carina och Fredrik plockade upp oss med båten och vi for omkring på Cory Lake och försökte i bästa fall få upp farten på skilaken för att få oss lite svalka, tror termometern toppade 31 grader den dagen. Efter gemensam röstning av våra barn, blev det middag på Ruby Tuesday, så slapp man handla mat den dagen också. Hade inte toapappret varit slut hade jag nog struntat i inköpen idag också….

Har fortfarande lite svårt att smälta det där med oglamorös, för bara några år sedan arbetade jag som ett företags ansikte utåt och var jämt och ständigt fräsch, iklädd snygga klänningar och läppstift och var befinner jag mig nu? I kortbyxornas paradis och det är ett rent under om jag uppträder i något annat än dito underkroppstyg och något av mina tre favoritlinnen som överklädstyg. Fick mig en ny påminnelse om detta idag när vi var på IP (International Plaza, ett groteskt stort köpcenter med alla märken man bara kan tänka sig till salu) för att inhandla en Ipad ver 2 till Bengtsson/Alltorp. Dessa var givetvis slut, ”Men ring ikväll så kanske ni kan komma hit imorgon och köpa en”, dessa senare ord från en försäljare som inte verkade vara helt vid sina vätskors fulla bruk, eller möjligtvis var han bara full av något annat preparat. Hade dessutom oförskämdheten att påpeka min hudton ”You look like a lobster”, vilket jag efter gårdagens soltripp på bryggan var mycket väl medveten om men inte hade lust att bli påmind om.

Efter denna misslyckade inköpsrunda tillbringade vi närmare två timmar på en lunchrestaurang vid namn BRIO, väldigt Svenskt nostalgiskt, med att inmundiga en i närmast perfekt lunch, tänker inte ens försöka beskriva innehållet för jag känner att snålvattnet börjar rinna vid bara tanken men bruschettan till förrätt var så perfekt komponerad med marinerade räkor, tomat, rostad paprika och peparoni att den kunde fått en italienare att gråta. Tommy lyckades nästan få den så uppenbart italienskfödda managern att gråta när han ihärdigt fasthöll att han inte fått ens tillnärmelsevis så god lasagne i Italien någon gång, den stackars mannen försökte ihärdigt påpeka att det här var amerikansk italiensk mat, men min man var helt okänslig för det europeiska köket och lovorden haglade över det mästerverk han just då hade framför sig på tallriken.

Jamen nu slant ju pennan igen, oglamoröst var ju ordet och det blev jag raskt påmind om när vi traskade ut från gallerian, genom Dillards och inte mindre än två butiksbiträden överföll mig men vädjan om att ”Vi har gratis sminkning just nu”. Samtidigt lät de blicken vandra från mina oblekta hårrötter ner till mina med cerat försedda och ofärgade läppar, men en min som om jag överträtt deras tröskel med hundens bajspåse i högsta hugg. Överkänslig som man är blir jag jäkligt irriterad på sådant, tittade ner på dem (inte lätt när man är bara en och sextiosex lång) längs näsan och snäste ett engelskt ”No thankyou” för att riktigt visa mitt missnöje, såg inte människan att jag faktiskt hade mascara på ögonfransarna och borde inte solbrännan gått som rouge? Vissa människor har ju bara ingen stil!

Min glamorösa faktor befann sig alltså någonstans mellan minus tre och minus ett på en skala från ett till tolv när jag senare under eftermiddagen skulle åka iväg till ett möte angående FCAT på Antonias skola. Med tio minuters stylingtid bedömde jag att en hårtvätt inte var att tänka på samt att den enda frisyr förutom hästsvans som är acceptabel med otäckt, otvättat hår är en svinrygg, en genväg som jag lärt mig sätta upp med endast två hårklämmor, bra känsla och någorlunda tålamod som verktyg. Blev sådärbra idag också men tillsammans med min sjuttondollarsklänning från Marshall, ett diskret stänk av Victorias Secrets magnoliadoft och några fusksmycket från Tiffanys såg jag rätt glamorös ut. Visserligen hade jag platta sandaler, men några gränser måste man ju ha, visst, de är stämplade DKNY i botten men innehar inga som helst klackar, skulle jag tvingas gå runt i tolvcentimeters klackar hade sedlighetsroteln antagligen spärrat in mig på ett hem för avvänjning för länge sedan.

Som vanligt var vi sena men jag gleeed in i skolan, snofsig som bara den och platsade direkt in…. som en j-k-a diva…. eller något annat…. eftersom alla andra var klädda i jeans och t-shirt… och jag försökte låtsas som att jag är en helt normal svensk uppklädd i klänning och svinrygg och HUR kunde jag bara komma på den tanken….?

Igår var vi ute och paddlade kanot ute i träsket, gick på grund, for in i träd, fastnade i träd och såg en väldig massa djurliv. Det var fantastiska fåglar, massor av sköldpaddor och så förstås alligatorer. Det var en ”kall” dag, bara 23 grader så uthyraren varnade oss från början att vi nog inte skulle få se mer än 10-20 stycken, en varm dag brukar det bli upp mot ett femtiotal. Vi var dock helt nöjda med att se dessa 20 eller vad det nu blev, man är jäkligt snabb på paddeln när man kommer för nära kanten och det ligger ett par alligatorer och solar ryggen i solen, trots att de flesta bara var dryga metern inger de en hel del respekt.

Annars är det förstås, precis som hemma antar jag, en stor del skriverier och prat om tsunamin. Läste på aftonbladet om katastrof på katastrof i tsunamins spår och direkt under om hur en karusell på Globen fastnat och de åkande tvingats krypa ur på en provisorisk bro, gör att man får lite perspektiv på livet.

Har lurat med Birgitta på zumban, fast hon skolkade i fredags, skyllde på ont i ryggen, det var säkert bara lite träningsvärkJ. Är helt fascinerande att gå dit, det har börjat en ny kvinna där, brasilianska någonstans i sextioårsåldern, gissar jag. Gissar, då hennes verkliga ålder i det närmsta är omöjlig att bedöma, hur många operationer hon gått igenom kan jag också bara gissa. Hon är totalt slät i ansiktet, med äppelkinder, något sneda ögon och ögonbryn som är halvvägs upp i hårfästet, formade som svalvingar. Läpparna är i profil putande ut från ansiktet likt en tecknad karikatyr och hennes minspel är obetalbart, det finns bara inte, hon kan inte ens le och knappt prata tror jag, botoxen har förlamat varje nerv. Måtte man inte bli sådan, men det är nog ingen större risk, Alicia kom hem efter att ha träffat sin pojkväns mamma för första gången och på min fråga om hur hon var, svarade hon: ”Precis som du mamma, helt oglamorös”.

Fantastisk natur hela vägen var det.

Fantastiskt fågelliv

Sköldpaddorna är så söta.

Alicia är den födda friluftsmänniskan.

Efter fem minuters paddlande hittade vi ett vinnande koncept, Tommy styrde OCH paddlade. Jag fotograferade.

Kramas i naturen

Oj, nu har det visst gått ett tag igen men det är tyyyyp väldigt fullt upp här. Vi fick lite mer tid tillsammans med Andy och Lena, men kunde tyvärr inte följa med på den paddeltur de gjorde i träsket, vilket de deklarerade vara resans hitinstilla höjdpunkt. Ska dock försöka göra denna tur till helgen om allt går som det ska. Ungdomarna lämnade oss på onsdagen, efter att jag släpat med Lena på ett zumba-pass och återlämnat henne i bäftande tillstånd, skönt att se att en vältränad 25-åring även hon kan bli trött efter en timmes hårdkörning.

Tror att Andy är genuint lycklig, fast vid ölpumpen vid lunchdags. Lena ser inte så ledsen ut heller...
 

Väldigt bra foto, men för första gången fick vi (Andy) syn på en alligator precis vid bryggan, han lyckades dessutom pricka in en sköldpadda och en pelikan som just svalde en fisk också, rena naturupplevelsen här ute.

Vi behövde dock inte känna oss ensamma särskild länge, framåt eftermiddagstimmarna anlände skaran Bengtsson/Alltorp med avkomma och respektive, vi blev fullt hus men hade det väldigt mysigt, lite som att bo i kollektiv. De levde sitt liv på dagarna och vi vårt och så hade vi trevligt ihop på kvällarna, superbra. ”Barnen” for under tårar hem i lördags så nu är det bara gamlingarna kvar. Lägligt nog bjöd Carina och Fredrik ut oss på båttur precis när de kom tillbaka från flygplatsen så alla sorger glömdes snabbt under inflytande av sol, vatten, glimrande reflexer och lite guldgula, bubblande droppar. En jättemysig lördagseftermiddag som vi följde upp med ett dopp hos Norman och Francin som frikostigt bjöd in oss att utnyttja deras pool. Lördagskvällen avslutades på Stonewood, en supert restaurang där jag konsumerade en av de bästa tonfiskbitar jag någonsin haft lyckan att låta smälta på tungan. Familjen Åkermark fortsate sin båttur efter att de droppat oss med påföljd att Fredrik fick ett lätt solsting och tog det väldigt lugnt på kvällen, som trots det blev väldigt trevlig på nämnda restaurang.  

Torsdag morgon, det första Sanna gjorde var att slita upp paketen med barnvagnarna som kommit och börja montera.

Ha-ha avslöjad, VEM slet åt sig skvallertidningen som låg på bordet...? Hint, jag fotade....

Innan middagen, Toni på stolen, sen Kimman, Peter, Syrran, Victor, Tomas och Sanna.


Av någon märklig anledning var pojkarna jämt församlade i uteköket.

Jaha, det där met att ta kort från telefonen..... Mysig båttur i alla fall.

Jo, man blir lätt törstig till sjöss, Carina är alltid klok nog att ladda upp kylväskan med lite bubbel.

Tommy och Peter i bubblet, Toni på väg i "kalla" poolen, bara 25 grader.

Vi är visserligen hemma nu, men jag känner att jag i mitt upplösta tillstånd nog inte fick med allt om sjukhusvistelsen, så det måste nog bearbetas lite mer. För det första var det lite intressant när man anlände till akutmottagningen, i Sverige är vi vana vid en stor skylt på dörren där det står ”All användning av mobiltelefoner förbjudet”, här stod det ”All införsel av alla slags vapen strängeligen förbjudet”, samt en liten skylt under ”Alla slags droger förbjudna”.  Fast när man tog en titt i väntrummet såg det faktiskt ut som om det var lite si och så med överträdelserna av just dessa två skyltar och vi kände oss väldigt blonda i just detta väntrum.

För övrigt kan jag bara säga att den amerikanska sjukvården är över all förväntan, fick någon slags de ja vu och kunde höra hur läkarna i Sverige sagt ”ja men ta två alvedon och är det inte bättre imorgon så kom igen på måndag”. Säkerligen högt orättvist, men drabbades av ungefär samma känsla när jag undrade hur länge vi skulle vara kvar och svaret blev ”så länge hon behöver det”. Kändes definitivt inte som om vi blev utslängde p g a platsbrist när 97% av sängarna var tomma och inte som om de behövde bli av med oss utav kostnadsskäl heller då vi faktiskt betalade a la minut på detta ställe. Har för övrigt inte fått sluträkningen ännu, de blev lugnade då de hörde att vi ägde ett hus och inte tänkte sjappa till Sverige vid första bästa ögonblick, medbringandes både sjukhussäng och droppställning.

En annan tankeställning jag fick mig, var när en av tjejerna i receptionen visade mig ner till cafeterian, det visade sig att hon var volontär och frivilligt och gratis jobbade på sjukhuset varje söndag. ”Det ger mig perspektiv på min tillvaro och jag kan se hur bra jag har det” var hennes kommentar när jag frågade varför hon gjorde det. ”Jag kan ju inte göra så mycket, bara svara i telefon och så, men då kan ju i alla fall sköterskorna ägna sig åt sitt jobb och patienterna”.  Beundransvärt tycker jag, i Sverige gör vi ju också mycket frivilligt och oavlönat arbete, men oftast är det förknippat med barnens aktiviteter, administratör i fotbollslaget eller medlem i lokala skolstyrelsen, något så osjälviskt som att jobba en söndag på ett sjukhus skulle aldrig falla mig, eller många andra svenskar heller tror jag, in.

Nog om amerikansk byråkrati, Alicia mår mycket bättre nu, är uppe och går utan alltför stora besvär och inatt sov vi två som små klubbade sälar i 12 timmar, väldigt välbehövligt efter flera halvdana nätter. Tråkigt nog försvann ju helgen som vi minutiöst planerat för tillvaron tillsammans med Lena och Andy, men de var ju modiga nog att ta tillfället i akt och besöka Busch garden, inte själva, utan i sällskap med två 10-åringar, Antonia och Alva, på söndagen. Tommy ringde mig under nämnda dag för att utröna var årskort, regnkappor (till vattenattraktionerna) och allergitabletter befann sig under dessa timmar då jag ej var tillstädes. Med tanke på att han inte kan hitta mjölkpaketet i kylskåpet under noggranna anvisningar blev jag inte särskilt förvånad över att han varken kunde frambringa vare sig årskort eller regndon, men däremot lyckades han hitta den ask från svenska apoteket som innehöll Antonias allergitabletter. Vid kvällens något sena middag framkom det att allergitabletterna inte hade hjälpt ett dugg ”de rosa som jag får av dig mamma är mycket bättre än den vita jag fick av pappa”. Vita!?! Vi har inga vita allergitabletter. Vi har också bara två förpackningar från ett svensk apotek, det ena är märkt ”För Antonia Nyberg, en styck mot allergi”, det andra är märkt ”För Patricia Nyberg, en styck vid högt blodtryck"....